Jag älskar "spöken" eller andar som vi alla säger. Visst är den nervkittlande och kul. Min överkänslighet av detta har tagit mig på många konstiga känslomässiga resor. Kliva in i ett rum och inte få luft, jobbigt men....eller kliva in i ett rum och bli otroligt nervös. I början trodde jag att jag hade blivit tokig ville bara inte, jag försökte vara så normal som möjligt och det gick ju bra en stund tills andarna pockade på och börjar bli utåt agerande dvs inte bara hemma, utan kan göra sig påminda vid starka känslor och uttryck om ogillande...
Väldigt kul ibland men kan vara rätt så pinsamt, när de ställer till det för andra och det skapar problem för andra...
Men att kliva ut i skogen och uppleva det mest otroliga man kan göra är så himla nice, så nu ska jag besöka avrättningsplatser och se om jag kan "snappa" upp något.
Jag hamnade på ett ställe som skulle kunna vara hemsökt och jag ville verkligen få nått härligt att möta.
vips så mötte jag den pirrande känslan, jag stod och kände efter viljan var stark men det kändes inte riktigt rätt
Jag vänder mig om där står det nått, stilla med en nyfiken lite avvaktande blick, rådjur...Besviken blev jag det blev inget än en lugnt härlig skogstur, inget kommer på beställning men kan dyka upp när man minst anar det...
Som när jag var 18 år och stod och diskade, min blomma ramlade helt plötsligt ner från väggen och jag blev livrädd och arg, kasta grejor på marken kunde de men inte hjälpa mig med de jag behöver bara skrämma livet ur mig, attans vad arg jag blev men vande mig med deras intressanta påhitt när de kallar på uppmärksamhet..Nåväl det får väl gå så länge det hålls inom mitt hem..sagt och gjort, det pågick högt och lågt ibland men jag fattade inget,,Snacka om helt novis, allt var ett stort mysterium och jag bara flöt med tills.....det börja flytta sig utanför mina väggar hemma...
Första kraftiga incidenten var hemma hos min far och hans fru som inte var det snällaste varianten av personer( tyckte inte om mig pga jag var född av en annan kvinna kom det fram) så kom det vanliga spydigheterna och påhopp, sedan bokstavligen small det, micron skrämde livet ur oss alla...
Det som var mest intressant är nog att de satt fastfrusna och kritvita vid köksbordet vilket var en syn för "gudarna".....De skulle nog inte ha mördat min mamma,
som de gjorde."har jag fått bekräftat i vuxen ålder" de kan gå igen.....Hade hon besökt de tidigare måntro, säkert för vi var som sagt inte önskvärda på något sätt, så hon var nog en mycket sjuk människa min fars nuvarande fru..hon skulle bli av med oss på alla sätt som upptänkas kunde, och där var det inte några som helst begränsningar överhuvud taget....så när de kört 10 olika sätt att få min till själv mord genom ja allt som kunde upptänkas blev det fysiskt våld till slut, till slut så insåg jag att jag kunde nog ta en spade och börja gräva min grav, det var bara det som var kvar, så jag flyttade, vägrade komma tillbaka överhuvud taget....Alla glada och nöjda, men jag var naiv, hon var en mycket hämdlysten och mordisk kvinna, jag fick inte plats nånstans överhuvud taget, jagades av min far och styvmors barn och bekanta. Jag skulle bara inte få leva vidare på nått sätt....när jag insåg detta hoppade jag in på psykatrin för att hantera mitt liv utan droger och annats jobbigt, som min syster valde verkade vara enormt besvärligt liv...
Där började en lång kamp mot "rätt o moral" och "hur kunde dem" varför osv
Mitt i detta "ploppar" andar och deras krävande på uppmärksamhet, jag trodde jag höll på att bli spritt språngande tokig..Det är kul att vara populär men detta var väl lite mycket eller? Ja metodiskt började bocka av allt som hände, spöken och andar är 2 men det har tillkommit en till som jag vill ska flytta till rätt person(som nu inte vill ) inte agera genom mig till den personen vilket går sisådär de övriga två har funnits med mig hela mitt liv och de hoppas jag vill stanna, präktiga gammelfaster som opponerar sig när hon anser jag inte agerar korrekt nog, därav allt rassel och rörelse...min skyddsängel som försöker hjälpa mig så gott det går...
Många ggr har jag varit försenad och sedan upptäckt att jag skulle varit på "fel plats vid rätt tillfälle" om inte förseningen uppträtt...så numera accepterar jag förseningar osv det är liksom meningen..
Så hur gick det sen:
Min far och styvmor gick bort i cancer båda två...så nu får de joddla vidare var de nu än må vara..
Barnen, ja vi blev ju splittrade i en förskräcklig röra med hat hot miss unsamhet och elände, ekonomiskt gick det nog bra för alla utom mig, sviterna var för hårda och för tidig ålder så cptsd.
Min kärleks front blommar för fullt och jag är så nöjd med detta, jag har underbara människor omkring
mig, vi delar och pysslar om varandra vad mer kan man begära.
MENY
0