ja denna irriterande sjukdom, var påväg så nice, allt hade slutat, och vad händer, host host, karantän igen...
Det är det här som suger m denna sjukdom upp som en sol ner som en pannkaka, problemet är att man blir för ivrig, äntligen ett minne blott..
Jag har hund, tack o lov, han har varit med mig hela tiden genom hostningar och feber, stapplande ute som en halvdöd med hunden för att sen sova till nästa rastning..
Nu spritter det i kroppen energin sprudlar och jag vill bara gå, långt till skogen, åka skriskor, spark ta oss ut på äventyr, men jag får vänta o vänta..
Snart och jag är nära väntar bara på att hostan ska ge sig, så jag kan pressa lite, all min träning är borta men, jag kommer igen, så jag får köra igen...
Dagarna har varit underbara sköna och så givande
På något sätt känns det som så mycket bättre med allt, mycket märkligt, jag älskar solen naturen och skogen, för varje dag vi går mot skogen hamnar vi närmare och närmare, sugen är där och sparken åker snart ut, ska bara vänta lite på sista hostan att mynna ut, så kan jag träna gå på utflykter med mera.......och jobba saknar mitt jobb så mycket...men allt kommer, så nu reser vi via datorn och youtube preppar för skogen, jobbet och lite annat.....
MENY
0